Aberatism

En arbetskollega, vilket betyder att denne man kanske delar ut post på just din gata. Det känns väl bra? Vi har planer att starta ett pojkband vid namn “Amish”. Ett långtidsprojekt.

Vampyren är ute sent som vanligt.

Begav mig tillsammans med Nypan i onsdags till Debaser. Målet var att se Monorail. Märkligt nog har jag aldrig varit inne på stället förut. Gillade det starkt. My kind of place

Bartendern plockade fram ölglasen och ställde under prippskranen samtidigt som han frågade vad vi skulle ha. Svaret blev för honom förvånande nog juice, varefter han fick ställa tillbaks ölglasen och plocka fram ett par andra, mer passande glas.

Eftersom vi båda skulle upp tidigt dagen efter för arbetets skull kändes det lite onödigt med öl.

Kom att tänka på en situation för några år sedan. Vissa likheter fanns. Det var också en onsdag. Även då skulle jag upp tidigt dagen efter. Då var jag också ute för en konserts skull och även då var jag ute med en arbetskamrat.

Men det fanns även vissa skillnader. Då var det sommar. Och då drack jag. Förvisso hade jag fyllan under kontroll. Klockan klev nära halv två då vi skulle ta våran sista drink. Det var förresten utanför Debaser (de hade uteservering då. In i lokalen kom vi aldrig). Vi hade varit på blueskonsert och gick just därför klädda som blues brothers. Jag hade koll på drickandet. Men den sista drinken slog. Jag hade aldrig druckit Bloddy Mary förut. Men det blev bara någon klunk. För det smakade satan. Effekten kände jag väl inte av direkt. Vi tog en taxi hem.

Jag kom hem strax efter två. Skulle upp vid fem. Då kände jag effekten, när jag skulle upp för att arbeta. Klockan var sex. Jag skulle vara på jobbet klockan sex. Jag hade försovit mig och för första och enda gången i mitt liv var jag bakfull. Världen snurrade och en halvtimma försenad befann jag mig på arbetsplatsen. Första halvan av arbetsdagen var hemsk. Golvet rörde sig under mina fötter. Den dagen svor jag på att aldrig mer dricka alkohol om nästkommande dag var en arbetsdag.

Sur tur var överlevde jag. Det blev en Calzone till lunch den eftermiddagen och efter det mådde jag rätt bra igen.

Nu i onsdags var jag några erfarenheter rikare. Det blev juice.

Dock fick man fortfarande dras med den fascistiskt tidiga arbetsdagen och det är jobbigt nog.

Nåväl. Musiken då? Jo, vi kom dit för Monorail.

Monorail kommer från skåne. Han gör lite egensinnig popmusik där centrum ligger på rösten och den akustiska gitarren, medans alla mäktiga ljudlandskap runtomkring påminner om gammal filmmusik. Speciellt sådan från Ennio Morricone.

Monorail var bra. Men han hade lite otur med volymen på gitarren i början. Han använde en kontaktmick. Jag minns att även jag hade stora problem då jag använde en sådan, när jag spelade på Hultsfred. Det är svårt att få högt ljud, att ens få gitarren att höras, och när man höjer blir det lätt runtgång.

Andra man till rakning var isländske Þórir. Hyfsad även han. Men inget som tilltalar mig. Musiken var bra, men han är bara en annan singer/songwriter i mängden. Tyvärr. Känns som det kryllar av sådana; “en ensam man med akustisk gitarr och vemod”- artister. I varje fall i Sverige. Men alla låter likadant.

Grupp nummer tre fångade mitt intresse och imponerade stort. Piotor heter de och är tydligen ett rätt känt - åtminstone erkänt - band sedan tidigare. Utan kontrakt dock.
Piotor kommer även de ifrån Skåne och gör instrumental musik på sitt egna vis. Den går nästan inte att beskriva. Men om jag skall ge ett hum påminner den lite om gammal progressiv musik, typ som svenska Kaipa, blandat med lekfullheten och soundet hos Bob Hund.

Dessa pojkar blev kvällens höjdpunkt. Jag ser fram emot ett kommande album. Eller en ny konsert.

Jag hörde dagen efter att även Springfactory lirade. Ett band som en annan arbetskollega brukar spela gitarr i. Tydligen finns det en till scen inne i lokalen och denna missade vi.

Vi hade lite dålig timing med pendeltåg, nattbussar och dylikt så man kom hem sent, runt halv tre. Det tog därför emot att kliva upp klockan fem. Eftersom det då var andra natten i rad med ytterst lite sömn blev det mycket sådan när jag kom hem efter jobbet. Har tillbringat det senaste dygnet med att sova. Det har varit skönt.

Just nu i skrivande stund är klockan halv elva på kvällen och föräldrarna med syster har börjat sjunga karaoke i vardagsrummet. De verkar lyckliga.

Just nu spelas “Sommaren i City” och jag inser att min dåliga sångröst kan vara genetiskt betingad. Kanske är det så att jag verkligen är släkt med dessa människor ändå?

Kanske hånler Hitler igen. Däruppe.

Glad påsk på er alla. Kosmonauter eller ej!

Riktigt bra var de. Basisten får inte plats på bild men finns ju med i sättningen. Debaser 23:e mars 2005