Aberatism

Ännu en bild tagen från mitt fönster tidigt på morgonen. Påminner om bilder man sett på soluppgångar över savannen. Värmen sprider sig. Dagen vaknar.

Jag tänker någon gång skriva en bok under detta namn. Ibland “dyker det upp” texter, som nu, utan något sammanhang. De dyker bara upp när man sitter och funderar eller kanske halvsover. Den här dök upp idag. Jag tänker använda den någonstans i boken.

Lyssna nu.
Lyssna noggrant.

Då du nu inte sover men föga ej är vaken är det viktigt att du tar till dig mina ord.

Så lyssna.

Friheten är berövad många barn på denna plats. Det finns en källare, ett hål, där de stänger in barn. Människobarn. Oftast mycket små sådana.
Utan ljus mat eller vatten lämnas de där eftersom de är oönskade, överflödiga eller kanske av misstag…

De lämnas där utan ljus mat eller vatten för att dö.

Flera invånare på denna plats vet vem änglamakerskan är. Men ingen talar högt. Och om du råkar nämna det, eller hennes namn eller kanske ordet ”änglamakerskan” så skulle du märka att folk stelnar till. De stannar och blir som förstenade.

De stelnar till eftersom det går kalla kårar genom deras kroppar. De stelnar till eftersom de hela tiden inom sig bär vetskapen om det där hemska som de försöker att dölja men som dyker upp i tankarna på dem då du nämner det eller hennes namn eller ordet ”änglamakerskan”.

De stelnar till eftersom de vet att utom hin håle själv är det få varelser på denna jord som besitter en sådan råhet, grymhet och ondska. Som hon.

Därför är det viktigt att du är försiktig.

Försiktig med vem du talar med och vad du säger. Kom ihåg att även ondskan har vänner.

Tro inte heller att hon visar någon nåd, för det gör hon inte, varken till djur, skogsfolk eller ens barn, som dig.

Du ska inte vakna än. Det är någonting mer jag vill att du skall förstå.

Du har nu blivit vän med oss. Det har du blivit av det skäl att du är barn. För barn har ett öppnare sinne än oss vuxna.
Det är många vuxna som inte vill beblanda sig med oss. En del är rent av rädda. Varför?

För att de är vuxna och sinnet hos en vuxen är inte lika öppet som ett hos ett barn.

Samtidigt är det så att det sinne du har som barn även kan vara dig till skada, då det finns sådant och sådana som kan vara farligt för dig utan att du känner till det. Som du kanske dras till eftersom du är ett barn och har ett barns sinne och nyfikenhet. Som de vuxna känner till men inte du.

Världen är inte alltid enkel att förstå.

Så här såg det ut i morse då jag vaknade. Solen värmer sakta upp det kalla landskapet. En fin soluppgång. Öppnade mitt fönster och fotade innan jag drog iväg till jobbet.

I nattens mörker spelade jag. Tonerna kom till mig på kvällen. Folktoner.

Så skulle jag spela in. Men det ville sig inte. Händerna gick för snabbt. Eller landade där de inte borde landat. Jag spelade och spelade.

Och händerna gick snabbare och snabbare. Det gick inte. Jag sätter mig ner. Jag ställer mig upp. Jag ställer mig på ena knäet.
Det hela övergick till slut till en tvångstanke:

”Jag ska spela in låten. Jag ska spela in låten…”

Och det började rinna från mitt knä. Vad nu?

Det är inbillning, intalar jag mig. ”Såret är bra. Det började ju levra igår”

Och jag spelar, men måste se efter.

Jag lyfter undan kompressen och likt förbannat har såret åter blivit infekterat och fyllt med var.

Fram med Alsolspriten igen. Knäet dränks in. Jag vet inte hur mycket sprit jag hällt över det där såret nu.

Och jag går som jag hade ett träben åter fram till casion för att fortsätta spela. Benet värker. Kan inte sitta. Kan inte stå. Det blir någon kompromiss.

Och jag spelar. Men händerna lyder inte. Helvete. Om från början. Nu då…

”Jag ska spela in låten. Jag ska spela in låten…”

Satan också.

Benet värker

Och människan blir argare och argare besattheten värre och värre och tonerna formas av händerna och människan.

Jag får behärska mig. Hålla inne ilskan, för det är en snäll låt.

En gång blev det rätt. Men känslan sitter inte helt. För jag är tvungen att behärska mig.

Låten “Visserligen” finns här