Aberatism

Eller inte? Idag fyller jag 24. Bilden blev bra iaf.

Han körde vidare och mötte reklamansikten. Kanske tror folk att lyckan ligger i att vara vacker? Det är kanske därför de gör om sig. Och betalar dyrt för det. För att hitta lyckan?

Vad vet jag?

Kan man verkligen göra sig vacker?

Jag vet inte. Jag tror inte det, men jag har ingen aning. Jag tror att man bara kan göra om sig för att passa in i ett ideal, som vissa lagt upp för standard över vad som är vackert.

Men vems ideal är det?

Förmodligen de som producerar reklamen. Och omslagen. Och möjligen en stor majoritet av alla män.

Men.
Det är där jag tvekar. Är det verkligen så? Är jag ett undantag? Själv tror jag inte det, av döma från (manligt) folk jag känner. Jag tror många män ofta bara inte vågar erkänna det.
I grabbighetens anda. Då ifrågasätts manligheten.

Jag tror att det även finns mängder av män som faktiskt är trötta på överexponeringen av unga, smala och ”vackra” kvinnor överallt.

Själv tycker jag det är det individuella; de små detaljerna och den stora helheten, som gör en människa vacker.

Modeller ser tråkiga och opersonliga ut… I vilket fall är de inte individer.
Det är kanske är just det jag inte tycker om. De är objekt.

Jag vet inte hur ett perfekt samhälle ser ut. Dagens har hamnat i en ond cirkel. Som går varv efter varv.

I min utopi är människorna fria individer. Jag vet, så talar en moderat, men moderater tror att individerna blir fria när kapitalet blir fritt. Det tror inte jag på. Jag är Socialist. Om något.
Jag vill ha bort profithungern. Politiken bör se till att människor lever ett lyckligt liv. Jag tror inte att människor är lyckliga idag. Jag tror människor idag tycker att deras vanliga jobb är skitjobb, just bara för att de inte når rikedom och berömmelse. För det är ju där lyckan finns. Eller?

Jag tror lyckan finns i kärleken.
I konsten, musiken och idrotten.
Men framförallt i kärleken.

Det är så reklamen fungerar. Reklamen försöker sälja lycka. Men den verkliga lyckan finns någon annanstans.

Jag tror att om man släpper kapitalet fritt så blir det den så kallade marknaden som får bestämma. Inte människorna.

Jag tror individen är fri då människor kan välja precis vilken utbildning de vill, oavsett vilken bakgrund de har – både ekonomiskt och kulturellt.

Jag tror att individen är fri då den kan välja vilket vanligt jobb den vill och kunna leva på det. Och inte känna sig olycklig för att den inte är rik eller berömd eftersom den klarar sig bra ändå.

Jag tror individen är fri då den har mycket fritid.

Jag tror att individen kan vara fri i dagens profithunger. Men kanske inte lycklig, just tack vare den.

Jag tror att materialismen dödar friheten, som en vis man på TV sa.
Jag tror att konsumtionssamhället och den oerhörda materialism som däri följer dödar friheten. Friheten att vara.

Jag menar inte att man ska förbjuda konsumtionen, då har man missförstått det hela, men idag är allting för centraliserat kring konsumtionen.
Ett land går bra om människorna konsumerar mycket. Omvänt går det dåligt om medborgarna konsumerar lite.
Anledningen till detta är att det i hög grad är marknaden (rätt ord är nog kapitalet) som styr.
Vad jag vill är att ha ett samhälle som är mer inriktat på människan. Det är människan, individen som är samhällets viktigaste tillgång. Därför bör politiken vara inriktad så också.

I detta finns en god cirkel: med ett större offentligt ägande blir inte ett land lika beroende av konsumtionen och konjunktursiffror. Man kan då planera långsiktigt. Och då hålla en balanserad ekonomi. Och då fortsätta satsa på människan, på individen.

Istället för att skära ner för att hålla budgeten, eftersom att man sänkt skatten bara för att människor ska konsumera mer.

För mig är det självklart; Det är individen som är det viktiga. Människan. Det är den som är samhällets viktigaste resurs och därför skall stat och samhälle ha den inställningen.

För, ärligt talat. Vad är det för vits med det system Sverige har nu om stat, kommun och landsting endast ser individerna som kostnader och problem, då de egentligen bara kräver de tjänster de har absolut rätt till eftersom man ju betalat till dessa?

Livet är inte så jävla lätt som man kan tro ibland. I alla fall inte idag.

Om du nu inte råkar tillhöra den där lilla kategorin som har allting utstakat för sig. Som vet exakt vilken väg de skall gå och har den målsättningen att de skall lyckas med det.

Till er säger jag grattis.

Grattis till er mening med livet.

Allting är så jävla osäkert idag. Tillfälligt jobb, tillfällig lägenhet, tillfällig fritid, tillfällig lycka, tillfällig berusning, tillfällig flickvän.

Tillfälligt rik men trött som fan och sönderarbetad.
Tillfälligt fri men arbetslös, utblottad, fattig som fan och därmed låst och ofri.

Det enda som är statiskt säkert är osäkerheten.

Jag vet inte vad meningen med mitt liv är. Som så många andra.
Men jag har svarat, då jag fått frågan, att den generella meningen nog är att förbättra sig. Detta gäller hela tiden. Det finns ingen slutmening med livet.
Livet har en jävla massa meningar. Det du kan göra och den inställning som kan vara bra att ha är att du hela tiden skall bli bättre.

Jag tror inte riktigt på Gud. Men jag vet inte helt om jag är totalateist, vilket man ofta säger, eller om man i själva verket är deist eller agnostiker.
Ibland tycker jag dock om att skylla på Gud eller gudarna.
Jag gillar att tänka mig scenariot då jag fått en allt för tidig död och min själ står inför guds säljare av liv och säger:
”Nej, det här var inte bra. Du får ge mig ett nytt liv”

Det finns egentligen många bevis för att Gud existerar. Och då menar jag inte bibeln, koranen, vedaböckerna eller andra heliga skrifter.

Dessa är bara i hög grad uttryck för människans fantasi, vilja eller maktanspråk.

Beviset kanske inte heller finns just i själva existensen, som kan härledas från en lång rad av slumpmässiga händelser; Anledningen att vi ställer oss just dessa frågor och inte kan acceptera att ”allting bara är en slump” består av att vi står på just den slumpen.

Bevisen finns i högre grad i vidareutvecklingen av själva existensen, när man går in i det riktigt lilla:

Vad är det som säger åt cellerna att dela sig?

Vad styr atomernas minsta beståndsdelar (om det nu är strängar, vad är det då som styr dessa?)?

Bevisen kan även ses i själva evolutionen i sig:

Vad är det som styr att människor och djur anpassas efter den miljö de lever i?

Utan att vara raka bevis i sig kan dessa frågor styrka antagandet att det skulle finnas en ”Gud”.

Om man vill hålla sig vid den ateistiska tanken så kan man dock göra det enkelt för sig och välja bland två svar på dessa frågor:

Ett svar kan vara att människan än så länge varken har tillräcklig kunskap eller intelligens för att svara på dessa frågor.

Ett annat kan vara att det helt enkelt inte finns svar på alla frågor. Människan kanske bara är tillräckligt intelligent för att ställa dem, men alla frågor kanske inte har svar och det är en realitet människan får leva med.

Detta ateistiska försvar är dock ingenting som överbevisar de tidigare frågorna. Men inte heller bevisar ju frågorna rakt någonting.

Därför står deisten och ateisten lika och bör respektera varann för detta eftersom ingen kan överbevisa den andra.

Om svaret blivit att man helt enkelt inte kan veta, att det helt enkelt inte finns svar på allting, har ateisten rört sig mot att ha blivit agnostiker.

Även där står man på lika poäng.

Däremot kan alla dessa tre, agnostikern, ateisten och deisten överbevisa de stora religioner som nu finns genom att påpeka felaktigheter i de böcker som sägs vara skrivna av Guds eller profeters ord.

Därmed kanske inte övertyga, för tron kan ju ”förflytta berg”, men överbevisa.

Det mest sunda, oavsett tro skulle förmodligen vara om alla hade lite av agnostikern i sig och därmed lättare kunna finna respekt och acceptans för människor med annan tro än dig själv.