Vägen, vägen…
Det är natt nu. Så mörkt. Så kallt. Ingen vind. Inget ljus.
Skogen är mörk. Och tyst.
Vägen.
Denna smutsiga väg av grus. Ugglans skarpa ögon ser.
Träden lyssnar.
Inget ljus.
Förutom månen.
Vilken enstaka stenar reflekterar. Som stjärnor på den smutsiga vägen.
Så mörkt. Så kallt.
En led genom den dunkla skogen. I mörkret. Förbi träd som lyssnar och ögon som ser.
Vi följer den, denna smutsiga väg av grus.
I tystnaden. I kylan.
I mörkret.
Och du trodde att vi var ensamma på denna plågade väg?
Besökarna vandrar djupare in i skogen. Där ögon ser och träd lyssnar.
Där spåren nu visar sig.
Inte enbart småsten glimmar i månen sken.
Även blod. Blodspår.
Och du trodde att vi var ensamma på denna plågade väg?
Vi följer det. Det som glimmar i månens sken. Det kommer mer.
Mer och mer blod.
Någonting har dödats här. Någonting har slagits ihjäl och släpats.
Vi följer det.
Vårat blodspår.
Där.
Kan du se det?
Monstret i månens sken? På vägen.
Som ryter, hugger och slår.
I en sedan länge södertrasad kropp.
I mörkret.
Besökarna görs ingen notis. Ty hans aptit är stor.
Men vi bör bege oss av. För här finns ögon som ser och träd som lyssnar.
Och ingen går mer säker i natten än han.
Besten.
Varelsen.
Odjuret.