Aberatism

Nu kommer ännu en sån där… en lång text om vadå, med tankar man kommer på när man inte kan sova. I går natt var det så. Då skrev jag den här texten men var allt för trött. Så den blev kvarglömd, jag la aldrig ut den. Men nu gör jag det…

Kommer du ihåg hur du var som barn? Minns du ditt barnasinne?

Hade du då ett skrin, en gömma eller en hemlig plats som bara du kände till?

Finns den kvar? Minns du den? Kommer du ihåg dina känslor, spänningen eller kanske lyckan du fick då du använde din hemlighet?

Din värld.

Den kanske inte bara var din. Kanske var det så, att även en kompis eller flera också kände till den?

Er värld. Er hemliga värld.

Kanske hade du den själv, kanske med vänner, men det absolut viktigaste var att ingen vuxen kände till den. För då var det inte längre er värld.

Jag minns min värld. Vår värld. Jag minns den hemliga klubben “smarta trean”, spruckna isar, bergsbestigningar och andra farliga äventyr.

Men platserna. Platserna är borta nu. Därför är det viktigt att man minns.

Den lilla skog vari kojan fanns är riven. Där står nu fem tätt placerade villor i olika färg men liknande form och garageuppfart.

Vi hade en annan hemlig plats där det också var en del skog.
Somliga ting förändras radikalt. På den platsen finns det knappt något träd kvar. Där står nu ett antal stora fyrkantiga kolosser med namn som överskottsbolaget, Siba, Mcdonalds och Babyland.

Skog är utbytt mot ett hav. Av bollar. Och en röd, vit och gul clown i plast som ler åt barnen.

Jag har varit där många gånger nu. Inte i havet. Men jag har ätit skräpmat.

Jag kommer inte längre ihåg hur det såg ut där innan.

Men jag minns att det fanns en plats där. Vår värld.
Och jag minns att det var skog och rester av gamla hus, vilka de vuxna tyckte det var farligt för barn att leka i.

Jag tar med mig burgarna hem.

Ibland undrar jag om andra minns de där platserna.

Mina vänner. Minns de?

Tänker de på det?

Varför grubblar jag?

På något sätt inbillar jag mig att jag redan som väldigt liten hade en egen persolighet. Jag var jag redan då. Men samtidigt tror jag också att de där platserna, mina världar - våra världar - bidragit till den jag nu är.
En del av mig ligger alltså i de där platserna som inte längre finns. Som det nog är hos många människor.

Det är där, någonstans, mina grubblerier kommer till någonting som liknar en slutsats:
Kan det vara så att jag glömmer bort vem jag är (eller kanske en del av vad man är), då jag glömmer bort dessa platser?

Det är viktigt att man finner sig själv. Att man vet vem man är i en värld av förändring.

Jag vet fortfarande vem jag är och jag finner min ro på flera olika sätt.

Idag slipper du laga mat för du har köpt dig din meny. Men imorgon blir det en lång och hård dag på jobbet.

För du vill göra bra ifrån dig. Jobba. Hårt. Det är klart du ska jobba hårt. Jobba över. Få lite extra, lite mer…

Att kanske köpa någonting för?

Och du måste träna. Håll dig i form! Och du måste ta ställning till den stora rubrikerna här i världen och du måste ha en åsikt om kvartalskändisarna. Och du måste bli skrämd av kvällstidningar som varnar för att vanlig huvudvärk kan vara dödlig sjukdom.

Och för att viruset är här.

Någonstans där. I hysterin och strävandet. I den värld där alla vill hävda sig, men ingen säger något, där alla mentalt skriker på varann. Någonstans där…

Är det viktigt att du när ingen ser. Sakta. Försiktigt.

Långsamt. Så att du njuter av stunden.

Öppnar.

Det där skrinet, den där gömman, hemligheten eller platsen som bara du känner till.

Din värld. Din hemlighet.

Den där platsen.

Efter att ha fikat en stund inne på söder med några kurskamrater tänkte jag att man skulle fånga tillfället. Det var fint väder och alla höstlöv har ännu inte fallit. Ett utmärkt tillfälle att bege sig till Djurgården och fota de vackra träden.
Oturligt nog var klockan rätt mycket och solen stod lågt vilket ledde till att nästan hela ön var i skugga.
Endast trädkronorna sken upp. Därför blev dessa ett fotomotiv.

Ofta tar man inte så klockrena bilder. De kan dock bli skapliga iallafall om man beskär dem lite och plockar ut detaljer. Det är kul.
Alla bänk-bilderna är detaljer ur en större bild.