Leviathan, små fragment av en möjlig berättelse
Posted in Noveller on December 31st, 2005Ostrukturerat
Det här är dock första utkastet, en liten början på den berättelse jag kanske kommer att kalla för “Leviathan”. Idén har funnits länge, så jag kanske nämnt det förr. Handlingen
utspelar sig i en möjlig framtid, eller en möjlig dåtid. Miljön är ett fängelse, där det kan vara svårt att urskilja vilken sorts tidsepok det egentligen handlar om. Hursomhelst är det en alternativ verklighet från vår.
Nedan följer några ganska osammanhängande texter. Men det är olika personer och olika delar ur berättelsen. Gör skiljelinjer för att man skall se gränserna. Ibland skriver jag även vissa namn, som Tyche eller Seneca.
Ilskan och ensamheten gräver sig djupare. Utbrott.
Vad är egentligen ödet? Finns det ett sådant? Är allting redan förutbestämt? Vad skall du då med ditt förnuft till?
I en trist cell, vars väggar är dekorerade av generationer klotter, svordomar, poesi, skisser, hat, kärlek, sorg, längtan, tristess och tidsfördriv sitter just nu en man som är förbannad.
På ödet. Eller slumpen.
Nu befinner han sig mellan generationer av ofrihet eller frihet med begränsningar. Kan tanken vara fri mellan fyra väggar? Inom väggarna är varandet att tänka fritt, men väggarna har styrt den text och de bilder och de känslor och det tänkandet som fortfarande fyller dessa.
Finns det ett förnuft långt inne i din djupa själ som tillåter dig att tänka fritt, oavsett vilken miljö och vilket situation du befinner dig i?
Har du hittat det? Känner du dig själv?
Hans förnuft.
Hans goda och rättrådiga liv har inte hjälpt honom. För han har ju hamnat där han nu är trots detta. Förnuftet hjälpte honom inte…
Inte spelar godheten och råttrådigheten längre någon roll - Inte här inne.
Överge dessa…
Men överge aldrig förnuftet.
____________________
Tyche
Vilka idioter. Och så hamnade jag här. Jag, jag! Och just här!
Det finns inte. Det är så osannolikt att det inte finns. Och dessa vakter!
När det här kommer ut skall jag se till att de får sitt straff. Om de bara lyssnat.
Tjugo sekunder, ens det; tio, tio sekunder hade räckt!
Då hade de sluppit deras snart framtida umbäranden. Nu kommer de istället bli straffade för deras ödesdigra handling, deras egen idioti.
Jag ska se till att de får hugga sten i Tartaros.
Idioter. Det hade räckt att jag…
- Hallå där! Är du också ny?
Va!!?
Sade han någonting till mig?
Jag tyckte att jag hörde… tyckte precis att mannen framför talade till mig…
Märkliga kläder.
Det hade räckt att de hörde mitt namn! Om jag bara sagt att jag är suppleant åt Kejsaren hade de inte vågat stänga porten. De hade varit tvungna att kontrollera.
Och dessa satans gäng!
Nu måste jag lugna ner mig. Det finns nog en lösning ur det här.
_________
I staden (och anteckningar):
Staden är ett enormt ordningsamt komplex vars mittpunkt är ett enormt torg. Här finns en livlig handel med allehanda varor och ting.
I landet styr en diktator. Allting, även fängelset, präglas av en extrem byråkrati.
I deras tankar om ett bättre system, och som ett tidsfördriv, börjar fångarna spela ett rollspel. I rollspelet bygger de upp ett eget samhälle och väljer egna företrädare och ledare. Det hela blir mycket stort och växer, även maktmässigt. Flera starka ledare träder fram.
En dag beslutar sig landets diktator för att ge en fånge - i varje fängelse i landet - permission. Vem detta ska bli får varje fängelse självt avgöra.
I detta fängelse låter styrelsen beslutet gå över till de ledande internerna i rollspelssamhället. Dessa i sin tur beslutar att den permitterade skall utses genom tester i intelligens och styrka. Detta av två anledningar: De vill dels inte att en vanlig idiotisk småtjuv skall släppas ut, som omedelbart gör någonting dumt på permissionen. Dels vill de att personen skall kunna sprida deras kritiska samhällslära även utanför fängelset, och vara en bra repressentant för läran.
Genom tävlingarnas gång uppdagas dock att det i rollspelssamhället förekommer korruption, maktmissbruk, mutor och hemlighetsmakeri; det är inte längre ett perfekt samhällssystem.
Tävlingarna blir därför en fara för rollspelssamhället som riskerar att få hela detta på fall.
______
Det är klart du får tänka fritt. Men ett annat system, ett annat samhälle, varför skulle du vilja ha det? Vill du inte leva ett gott och rättrådigt liv? Vill du inte leva det goda och rättrådiga livet?
Se, det är farliga tankar….
Det finns bara ett system för att leva gott och rättrådigt.
______
Jag skall säga dig, Tyche. Du tror att dessa väggar, att detta är ett fängelse även i dess rätta mening. Men du har fel. Därute, där var du fängslad. Du har bara inte insett det än.
Du kanske även tror att dessa väggar begränsar dina fria tankar? Jag har aldrig varit så fri som jag är nu. Snart kommer även du se, att dessa väggar i själva verket skyddar ditt förnuft från utsidan. Här inne kan du hitta ditt verkliga förnuft, inte det förnuft du fått inmatat från utsidan. Här inne kan du bli galen. Sinnessjuk. Ja, det är till och med väldigt sannolikt att du blir sinnessjuk och galen, men här har du faktiskt rätten att vara det och inte ens det är tillåtet där utanför!
Det är inte utan anledning att L har ett rykte om sig att vara en plats för förtappade människor. För de som inte inser sanningen och därför är sinnessjuka. Men kan det inte vara så att många av dessa verkligen ser sanningen och förklaras sjuka just för detta?
En omöjlig tanke?
Här inne kan du bli sinnessjuk. Men du kan också finna ditt sanna förnuft, något som enbart är de förunnat som lever inom dessa väggar
________
- Hej borgmästaren!
- Hur kommer sig att han alltid kallar mig borgmästare?
- Jag vet, är han inte galen? Kanske vill han se dig som borgmästare. Hur skulle det kännas?
En omöjlig tanke?
_______
Seneca
Munnen är torr. Efter att ha legat i en säng och stirrat in i taket och gapat i timmar blir munnen rätt torr. Det var första dagen. Vad gjorde han här?
Så mindes han att någonting gick snett. All den där vreden och allt det där hatet blev till slut för mycket. Han blev så arg att han förklarades sinnessjuk.
Men inte helt. L var ett mellanting av mentalsjukhus och fängelse. Med tyngdpunkten på det sistnämnda. Vård var det i alla fall ingen större talan om. Samtidigt som det inte var heller något större celltvång. Internerna fick röra sig relativt fritt inom inrättningen.
Han visste ännu inte vad L stod för. Han grubblade mest över vad han gjorde där och hur allt kunde gå så snett.
Han var fortfarande less på folk. På ytligheten. Och idiotin.
Förstår ni inte?
De orden var de sista han använde innan de grep honom. Han hade gått lös på en offentlig plats. Efter att ha klottrat ner staden i tusentals ord. Och fyllt vägg efter vägg.
Det händer inte så mycket här. Redan där ute hade han för mycket tid att sitta och grubbla sig till sitt tillstånd. Och här inne har han ännu mer tid.
Människorna innanför skiljer sig från dem där ute.
Ytligheten finns inte här men många kan vara svåra att få kontakt med. En del kan ha svårt att ta till sig argument.
Varje liv här inne är dock en tragedi, ett misslyckande. Alla har fallit genom de luckor systemet har.
Där utanför finns alltid stora planer.
Det är många år sedan nu de började med att försöka skapa den lyckliga människan.
Men allt är bara en illusion.
Det finns en kritik men ingen kritiserar systemet trots att många inser de stora brister staten har.
Det är en diktatur som inte behöver någon censor eftersom människorna endast finner sig i systemet och accepterar det som det är istället för att kritisera det. För människorna har inte heller sett någonting annat. De har levt sina liv. De har studerat och arbetat.
De har accepterat sin tillvaro i tron att det inte kan finnas någonting annat samtidigt som de varit medvetna om att hålen och fallgroparna ändå finns där. De ser att människor faller i, de ser att någonting är fel men de fortsätter eftersom de inte vet någonting annat.
Eller så bryr de sig inte.
Den lyckliga människan finns inte där ute just eftersom alla egentligen har, om inte en oro så åtminstone en liten aning, en känning inne i hjärnans mörkaste vrår som bara ligger där.
Emellanåt rör den på sig. Sprattlar. Det är då de vet att den finns.
Men de vet inte vad det är. De bara känner att det är någonting.
Det är även däri en del ytligheten och likgiltigheten ligger. Ingen människa är egentligen lycklig. Allt är bara en uppvisad bild.
Eller så kanske lyckan kanske ligger i att se alla de andra misslyckas. Att se alla de andra falla.
Fler här innanför inser hålen att hålen finns eftersom de själva fallit genom dem. De har dock större problem än att konfrontera denna problematik. De befinner sig längst ner.
De befinner sig i hopplösheten att inte kunna påverka sin egen situation.
De befinner sig på botten av en sjö och sitter djupt fast i slammet och leran.
Om jag är sjuk varför får jag då inte vård?
Det är staten som är sjuk. Inte jag.
Mannen intill mig svarade inte då jag tilltalade honom. Han är förmodligen sjukare än jag.
