Aberatism

Fri vilja är svårdefinierat.

Det går inte alltid att styra sin hjärna. Sitt sinne. Jag har inte skrivit någonting på månader. Visserligen har tiden för återkoppling varit liten på sistone, den har inte räckt till, men de få stunder tillfällen givits har aldrig några meningar velat skapas.

Man behöver ro.
Den ryms inte alltid i tiden, som fylls allt medans veckorna går.

Just det. Jag skall hinna med att sova också.

De senaste dagarna har dock orden börjat krypa fram. Och meningar formulerats. De dyker upp lite då och då.

Men just nu, för stunden, är de i vägen. Jag vill att de skall vila. Att de skall vänta till jag får tid över att skriva ner allt.

Just nu har jag en massa musik som skall göras. Och just nu råder samma blockad som förut var med orden. Inga melodier dyker upp.

Jag kan testa mig fram, men det blir inte bra.

Jag hör inga melodier. Det är meningar och ord i vägen.
Som inte vet var de vill gå.

Inatt skriver jag ner en sådan text. Som dyker upp, vandrar av sig själv men inte helt vet var den vill gå. Varken poesi eller novell.

Bara text. Som i natten skrivs av mina händer. De meningar som är mest i vägen just nu. Och bara vill ut.

Jag skrev igår också. Började på en pjäs. Men den är ännu inte klar.
Nu kommer nattens ord:

“Brunnen”

Har du någonsin fallit ner i en brunn?

Kanske fastnat. Eller fallit allra längst ner och känt det kalla
obehagliga vattnet mot din kropp?

Du kanske har fått panik och insett att antingen tar du dig upp nu
eller så gör du det aldrig.

Det visar vilken människa du är. Och hur du levt.

För att överleva måste du kanske skrika. Använda alla krafter du har för att ropa på hjälp.

Klarar du det? Har du någonsin skrikit så högt du kan? Har du någonsin visat dig hjälplös förr?

Kanske kommer någon till din undsättning. Dina vänner. Kanske din familj.
Om du har goda vänner, eller en god familj, kanske de hjälper dig tidigt.
De ser redan när du börjar falla. Du hinner aldrig ropa. De ser redan innan.

Eller är du en sådan som har tur ibland? Du kanske inte har nära vänner, men får hjälp av någon som bara råkar passera i rätt ögonblick.

Jag har svårt att skrika. Och svårt för att be om hjälp.

Det kan vara en styrka. Att visa att man är hjälplös. Att förlita sig på någon annan. Att lämna ut sig.

Jag har aldrig lämnat ut mig för någon.

När jag faller.
Faller jag.

Och försöker göra det så tyst som möjligt.

När jag känner det kalla vattnet och får det i munnen försöker jag klättra. Utan hjälp, även om det tycks förgäves.

Och jag kan ramla ner igen.

Tusen gånger.

Försöker jag klättra upp, men faller. Tusen gånger försöker jag på egen hand.

Men jag ropar aldrig på hjälp.

Om jag faller.
Faller jag i tystnad.

Och om jag lyckas att ta mig upp på egen hand vet jag hur jag skall göra nästa gång.

Och mina vänner undrar var fan jag varit.

Sådan är jag.

Vem är du?