Aberatism

Nyårsklockan
av Alfred Tennyson. Den svenska översättningen är gjord av Edvard Fredin (postumt utgiven 1890)

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.

Var längesedan jag gjorde klart någonting. Överhuvudtaget.
Jag har förvisso läst (och läst ut) en stor mängd böcker de senaste veckorna. Men det räknas nog inte in i kategorin “få någonting gjort”.

Kan för närvarande inte publicera några fler texter på poeter.se, då jag kommit upp i 50 texter och de inte vill ta emot någon betalning innan det är klart hur sidans framtid skall se ut.
Dessvärre hämmar det kreativiteten lite. Och många dikter lägger jag hellre upp där än här.

Nu ikväll blev i vilket fall en låt färdig. En märklig sådan med influenser både från vinterlandskap, filmer och några av de länder man varit i.

Då bland annat rababa och tablatrummor hörs tyckte jag det var passande med en titel som anknyter till Rumi.

Låten (högerklicka och välj “spara som” för att ladda ner):

Carl Aberatio - The Poet and the Dervish

Eller senaste inlägget här:

carlaberatio.com

Var ute igår. Kom hem runt 07, gick och lade mig. Sov och drömde att någon satt och spelade gitarr i min säng. Robert Johnsson eller Johnny Cash.

Vaknade och upptäckte att det var jag.

Sitter hemma hos föräldrarna nu och vi har följt traditionerna rätt väl:

- Jag har skitit i att köpa julklappar, men trots det fått några själv
- Vi har tagit en siesta i soffan i vardagsrummet
- Vi har glott på en spagetti-western
- Vi har lyssnat på Johnny Cash
- En av oss skall iväg och jobba (vem det är brukar skifta från år till år)

Annars har det hänt mycket. Inte idag, men det här året.
Jag har jobbat heltid, pluggat halvtid och samtidigt försökt vara kreativ och både hinna med
att göra filmmusik och skriva poesi.
Resultatet har varit lite sådär… alla deadlines är passerade. Tiden räcker naturligtvis inte åt allt.
Det har varit många dagar då jag knallat till jobbet utan att hinna sova.

Jag är dålig på att prioritera.

Känns märkligt att efter väldigt intensiv höst ha en ledig dag. En dag att bara fördriva, käka och inte göra någonting.
Jag vill göra klart någon av alla texter som ligger. Eller någon av alla dessa låtar. Det är mycket jag bör ta tag i som
jag inte hunnit med.

Men nu sitter jag här.

Jag har inga förhoppningar på nästa år. Enbart några diffusa planer. Vill börja studera igen, på heltid. Men det
hänger mycket på hur ekonomin ser ut. Och det blir riktigt tajt.
Dessutom vill jag verkligen försöka få in lite extra pengar på musiken. Kanske bör man sätta en deadline åt sig själv?
“skicka skivor till de här produktionsbolagen senast den…”

Klart är i varje fall att jag skall försöka stå på varje tillgänglig scen vad gäller estradpoesin. Och vidareutveckla den sidan.

Däri ligger nog det enda jag verkligen lyckats med i år. Jag har lyckats att ställa mig på scen. Inte bara en gång, utan ett antal, och därmed lyckats att ta död på scenskräcken.
Tidigare var den hemsk: Jag skakade i hela kroppen, kunde knappt prata och kallsvettades.
Förvånande nog gick det hela snabbt över. Och inte bara det. För när den känslan släppt så kom en ny:
Det är spännande att stå på scenen. Att utforska sin egen retorik.
Och det känns rätt stort att stå där, inför en helt tyst publik som lyssnar. Att suga in uppmärksamheten,
förväntningarna på nästa ord.
Så, nästa år får det bli Hjorthagen, Rinkeby och förhoppningsvis blir det även fler tillfällen på southside, vid Hornsgatan.
Ska försöka vara mer förberedd. Lära mig texterna utantill, för att sedan kunna koncentrera mig mer på just retoriken. Andningar, pauser, tempon. Inledningen.

Det allra största som hänt i år är anknytande till detta; Jag har fått många nya vänner varav den absoluta majoriteten är poeter.
Poeter är riktigt trevliga och sköna människor. De må vara något störda ibland - åtminstone somliga av dem - men det ingår i deras naturliga charm
Är evigt tacksam för att ha träffat er. Att ha upptäckt en värld av ytterst duktiga, talangfulla och kreativa människor.
Flera av er förtjänar ett betydligt större erkännande, inför en betydligt större krets, än den ni får.
Och utan er, allt stöd och alla råd, hade jag förmodligen aldrig ställt mig på scen.

Önskar alla vänner, gamla som nya, en God Jul och ett riktigt Gott nytt år!

Tack för att ni finns!