Aberatism

Kärlekspoesi skrivs inte av myndigheter. Kärlekspoesi skrivs inte av migrationsverk. Kärlekspoesi skrivs inte av EU.
Kärlekspoesi kanske skrevs av Jesus, men inte av kyrkan

Kärlekspoesi skrivs när pappret manar pennan, manar själen, manar hjärtat, beordrar berusning; beordrar: fyll mig!

Fyll mig med passionens rus och varje slag av liv som pumpar ut blodet i din kropp. Fyll mig med eld och låt mig brinna mer än alla krig, mer briljant än alla lysande genier, mer varaktigt än alla ideologier och mer glödande än varje vapen

Kärlekspoesi skrivs inte av kapitalism. kärlekspoesi skrivs inte av nyliberalism. Kärlekspoesi skrivs inte heller av marxism, kommunism, socialism, demokrati, diktatur eller oligarki

kärlekspoesi skrivs när pappret manar pennan att sätta ord för att beskriva solens storlek utan att använda siffror

Kärleken kan inte tas med våld
den går inte att erövra med arméer, vapenmakt
eller pengar

Men du kan få den

planterar fröet till den blomma
som växer i din själ

Bolivia är ett galet land. Och La Paz är ett bra exempel på det. Trots att den ligger 3600 meter över havet så åker man “ner” till staden. Högplatån som omger den ligger nämligen ännu högre, på drygt 4100 meter.
Bilderna ger ett rätt skapligt intryck över stadens utbredning, men de berättar inte om de stora skillnaderna inom staden. Om alla mängder olika backar där stigningarna kan vara branta även i de väldigt centrala delarna. Man behöver därför inte göra någon större fysisk ansträngning för att bli väldigt andfådd och det gäller att ta det väldigt lugnt för att inte drabbas av höjdsjuka eller andra påfrestningar. Ett gott råd är att “äta lagom, äta långsamt” och “gå långsamt”

Som om inte La Paz vore exceptionellt nog har en relativt ny stad vuxit till sig strax intill: El Alto.
El Alto är ett kaos på 900 000 invånare som ständigt byggs ut och ses ofta som en fattig sovstad, eller just ett kaos. Trots det är tillväxten så pass stor (det är nu landets näst största stad) att en del hävdar att det är Bolivias “ekonomiska huvudstad”.

Berget man ser i bakgrunden på två av bilderna heter Illimani (6 438 m) och är en av symbolerna för La Paz.

Kärleken kan inte tas med våld
den går inte att erövra med arméer, vapenmakt
eller pengar

till den blomma som växer i din själ

Något sent på dygnet kanske men jag har nyss varit ute och sprungit.
Det var skönt. Det var längesedan sist.

Sista veckorna i Bolivia brukade jag dra ut och springa lite ibland. Det fanns två anledningar: Den ena, och främsta, var att jag inte ville tappa allt för mycket i kondition. Den andra var att jag ville känna hur det var att springa på 2500 meters höjd.

2500 är tillräckligt för att ge vissa människor höjdsjuka. Men jag märkte inte så mycket.
På andra håll, som i La Paz (3500 m), kände man verkligen av höjden. Det var nästan jobbigare att gå i rask takt i La Paz än att springa i Cochabamba.

Det var dock påfrestande att springa i Cochabamba av andra anledningar. En av dessa var första veckans magsjuka. Den var inte så farlig, men varade ändå en vecka och var tillräcklig för att inte bara ta av kroppens fettreserv utan även ta väldigt mycket av musklerna.

Utöver detta fanns det tre andra problem som gjorde löpturerna jobbiga:

- Värmen. Det var runt 30 grader varmt och solen brände riktigt riktigt starkt.
- Vägarna. Bolivia har extremt dåliga vägar. Vägarna i vårat område var belagda med halvstora rundstenar. Det var inte det skönaste underlaget för fötterna.
- Hundarna. Det sprang nästan alltid hundar efter. De flesta gav upp och orkade bara några meter, men andra var riktigt jobbiga och föreföll aggressiva.

Jag fick prova mig fram. Oftast höll sig löshundarna till samma områden. Jag undvek de gator där jag visste att de “galna” hundarna brukade vara.
Jag försökte dessutom springa där det var lite mer lerigt, mindre stenigt samt där det fanns lite mer träd som skuggade mot solen.

Till slut fick jag en standardrunda vilket var en väg som jag sprang på fram och tillbaka.

En av de riktigt varma dagarna såg jag en bonde vid vägen som skyfflade jord vid sin tomt. Han noterade att jag passerade förbi. Sedan passerade jag ytterliggare en gång.

Den tredje och fjärde gången jag passerade hade han lagt ner arbetet för att helt sonika sätta sig på en stol och stirra på idioten som var ute och sprang i värmen.

Här i hemma Sverige är det dock rätt skönt att springa. Speciellt kvälls och nattetid.
Det blir ibland som en sorts meditation. Ett lugn.

Nu skall jag försöka sova lite.

Det känns bra att arbetsveckan är över.