Aberatism

Nyplatonismen kom i hög grad att påverka tidig kristen filosofi, däribland Augustinus.

Plotinos (ca 205 - 270 e.kr) brukar räknas som den “förste” neoplatonisten. Han sÃ¥g sig själv som den rätta tolkaren av Platon och struntade i hans politik för att istället ge sig i kast med dennes idealistiska världsbild.

Platon lämnade vissa frågetecken efter sig. Om Demiurgen nu skapade sinnevärlden, en ofullkomlig värld, hur kommer det sig att denne då beskrivs som en god kraft? Är inte denne ond när den i själva verket skapat en falsk värld?

Och vilket förhållande har Demiurgen egentligen till idé och sinnevärlden?

Plotinos tog sig an denna kritik. För att svara på frågorna komplicerade han ytterliggare Platons idealism.

I vÃ¥r kropp har vi vÃ¥r själ. Men själen är inte “inlÃ¥st” i kroppen. Det är snarare tvärtom. Kroppen finns i själen. Det immateriella styr över det materiella. Själen är fulländad. Den pÃ¥verkar kroppen genom sin fulländning, utan att röra den.

Ovanför denna själ finns anden, nous, vilken är en sorts världssjäl. En kraft och ett förnuft som finns överallt. Det är från nous vi får all vår kunskap. Denna informerar vår egen själ.
Anden har förverkligat alla sina möjligheter. Idéerna som finns här är andens tankar. De är ren verklighet. Och gudomlighet. Anden är en enhet som innesluter alla idéer och därmed också en mångfald.

I denna nyplatonska värld är enheten viktig. Desto mer enhetlig en tillvaro är, ju mer fulländad är den.

Det betyder att andevärlden, den som står över väl individuella själ, ändå inte helt fullkomlig. Där finns det en dubbelhet. För anden tänker det den nu tänker, samtidigt som den tänker.

Därför finns det i den själsliga världen ytterliggare ett steg. En ren fullkomlighet och ren enhet.
Denna kallas Det ena.

Det ena står över vårat begränsade förnuft. Så högt att vi människor inte kan säga vad det är.
Vi kan enbart tala om vad Det ena inte är (som till exempel ondska, materia, människa osv.) och på så vis få oss en viss begränsad uppfattning.

Dessa tre själsliga tillstånd kallas för hypostaser där Det ena är den högsta hypostasen.

Anden och själen är utflöden, emanationer, ur den högsta hypostasen.

Det ena är, metaforiskt sett, som en sol vars värme och ljus strömmar ner över de ofullkomliga hypostaserna.

Själen, vår individuella själ, försöker organisera och strukturera den splittrade, materiella, värld i vilken den befinner sig.

Materian repressenterar det onda, som saknar form och struktur. Det onda är kaos.
På något sätt blir materian den sista emanationen.

Ondskan är frånvaro av godhet. Den är ett mörker dit Det enas ljus inte nått. Människans ondska beror på att den har vistats i mörkret för länge, det är en form av okunnighet.

Men själen är rörlig. Vi kan välja om vi vill stanna i materiens värld eller nå moral och kunskap genom att sträva uppåt i hypostaserna.

Väljer du att göra så är det viktigt med självkännedom och självdisciplin. Kontroll över kroppens impulser.
Upptäck ditt jag, din själ. Nå andens förnuft. Sträva uppåt.

Når du den högsta hypostasen finns inte längre något behov av resonemang eller ord. Det är dock, för mig, oklart om en människa kan nå så högt. Men det bör vara vår strävan.