Aberatism

Ibn Sina (980-1037), i Europa känd som Avicenna, var en persisk läkare.

Han författade ett stort antal böcker, av vilka den mest berömda kom att bli Medicinens rättesnöre. Den blev den ledande medicinska handboken i den muslimska världen och översattes tidigt till latin (med namnet Canon Medicinae). I Europa kom den att användas som kursbok vid de medicinska fakulteterna.

Filosofiskt influeras Ibn Sina bÃ¥de av Aristoteles och nyplatonismen. Han gör en distinktion mellan essens och existens, där det förstnämnda stÃ¥r för “vad nÃ¥gonting är” och det senare “att nÃ¥gonting är”.

Det är viktigt att skilja dessa ting åt. Det finns dock ett stort undantag: Gud.

Gud är både essens och existens. Gud är både väsen och varande, det är hos denne samma sak.

Allting annat existerar förvisso också. Men, det existerar inte av egen nödvändighet. Det existerar för att det är skapat av Gud. Därför är Gud alltings orsak.

Likt hos nyplatonismen är världen ett utflöde, en serie emanationer, ur Gud.

Den mänskliga själen, det aktiva förnuftet, är det yttersta av dessa emanationer.

I sin syn på samhället menar Ibn Sina att det finns en grundläggande arbetsdelning. Olika människor producerar de olika ting som behövs för ett gott liv. Därför bildas kollektiv och städer.
Det är dock viktigt att staden har en ledare som ser till att kontrakt ingås och löser konflikter. Denne skall även se till att de som inte kan producera, sjuka eller handikappade, får del av stadens rikedom.

Ledaren skall besitta andlig auktoritet. Förebilden är profeten Mohammed.

Det finns en muslimsk kritik mot Ibn Sina. Den ligger i att han förklarar universum som evigt. Att utflödet från Gud alltid har funnits.