Aberatism

Thomas av Aquino (1224-1274) är en av kristendomens viktigaste tänkare.

Han tog ett starkt intryck av Aristoteles och ville förena dennes filosofi med kristendomen. Det finns ingen konflikt mellan filosofin och teologin. Dessa beskriver samma sanning men på olika sätt och kompletterar därför varann.

I sina skrifter resonerar Thomas sig fram till svar. Så gör han även på den viktiga frågan om Guds existens enbart bygger på tro, eller om man faktiskt kan bevisa existensen med resonemang?

Han kommer fram till att det finns fem sådana argument för Gud:

- Världen består av förändring och rörelse. Var ting strävar efter sin naturliga plats. Dessa störs dock och tvingas till nya rörelser. Alla rörelser beror på någonting. En rörelse beror på en annan. Men om vi skulle söka en yttersta orsak, en första rörelse, så finner vi denna i Gud.

- En förändring utlöses alltid av någonting, en verkande orsak. De långa rader, serier av förändringar, som sker måste någonstans ha ett slut. Det slutet sammanfaller med Gud.

- Gud själv har ingen orsak. Denne är nödvändig. Allt annat i vår värld är tillfälligt. Ting uppstår och går under. Men allt kan inte vara tillfälligt. Det måste någonstans finnas en nödvändighet. Denna är Gud.

- Tingen i världen kan graderas på en skala. Rangordnas med ytterpunkter. Likaså kan man göra med världen i helhet. Det måste finnas en sorts högsta fullkomlighet. Denna är Gud.

- Allting mÃ¥ste ha ett ändÃ¥mÃ¥l. Och världen styrs ändÃ¥ av vissa “naturlagar”. NÃ¥gon mÃ¥ste ha “bestämt” att det skall vara pÃ¥ det sättet. Världen har en skapare. Denna är Gud.

Gud existerar och är helhet, evig och oföränderlig. Gud finns överallt. Den orörde röraren.

Människans förnuft är begränsat i förhållande till Gud. Därför räcker inte orden till, de begränsar när de skall beskriva Gud. Vi kan dock förstå denne på ett mer eller mindre sannolikt sätt.

Själen är odödlig. Men den själ som vandrar vidare efter kroppens död är inte densamma som den var i livet.

Människan är ett förnuftigt djur. Moralen har en rationell grund.

Lagens uppgift bör vara att tillgodose den gemensamma bästa. Det finns fyra nivåer av lagar:

Den eviga lagen styrs av guds förnuft. Präglar universum naturens förlopp och materien. Kan inte helt begripas av människan. Vi kan dock få kunskap om den genom dess verkningar och genom att vi har del i det eviga förnuftet.

Den Gudomliga lagen De lagar Gud gett oss i form av gamla och nya testamentet.

Den naturliga lagen är inplanterad i alla människor så att vi skall kunna skilja på gott och ont. Alla har inte nått fram till denna, men den finns i oss alla.

De mänskliga lagarna är nödvändiga för människan för att lagarna ovan ofta hos denna är fördunklade.

Alla människor har anlag för dygd. Denna kan dock vanligen inte bli verklig förän efter undervisning och möjligen tukt.

Människan är ett socialt och politiskt djur. De behöver varandra och söker sig därför samman.
Statens uppgift bör vara att skydda människorna och det genom lagar.

Lagarna måste dock stå i överens med den eviga och den naturliga lagarna.

Således är den sanna lagen, som hos Cicero, överordnad staternas lagar.