Aberatism

Den första filosof jag väljer att skriva om, här lite kort, är Herakleitos (500-talet f.kr). Han är en av de sk. Joniska naturfilosoferna, eller försokratikerna (filosofin brukar ibland på detta sätt delas in i före- och efter Sokrates, då den fick en annan inriktning).

En gemensam nämnare för dessa är att de försökte förklara naturens mångfalld och förändringar. Men det kanske viktigaste var sökandet och förklarandet av arche, en sorts urämne som driver, styr, allting och finns i nästan allt. Filosofen Thales, den tidigaste filosofen vi vet namnet på, menade att alltings arche är vatten, eftersom vatten ju kan existera i både fast, flytande och gasform.
En annan filosof, Anaximenes, menade att alltings arche istället är luft.

Intressant med dessa första filosofer är att de inte förklarar fenomen med en eller flera gudar, utan väljer ett “naturligt” synsätt. Samtidigt som till exempel Thales sade att: “allting är fullt av gudar”, dvs i materian och naturen självt finns en sorts vilja. Detta illustrerar väl naturfilosofernas position i idéhistorien, mellan de tidigare mytologiska förklaringarna och de senare mer vetenskapliga teorierna.

Herakleitos sÃ¥g förändringen i sig som det gemensamma för allt. Allting är förändring och förändras ständigt, eller “panta rei” (allting flyter).
I ett till känt citat uttrycks det ännu tydligare: “man kan inte stiga ned i samma flod tvÃ¥ gÃ¥nger“.

Herakleitos talade ofta i ordsprÃ¥k, gÃ¥tor eller metaforer. Under antiken kallades han “Herakleitos den dunkle” eftersom hans tankar var sÃ¥ svÃ¥ra att förstÃ¥ sig pÃ¥.

För samtidigt som han anser att allting är förändring, och även att krig och konflikter är rötterna till allt som sker (även i naturen), så framställer han elden som den styrande princip, arche, som skall finnas i allt.
Många sentida tolkare menar dock att elden enbart är en symbol, en metafor, för det föränderliga; den förändras samtidigt som den är densamma.

Förändringen, det som styr allt, bestÃ¥r av inre motsatser: Ljus - mörker, värme - kyla osv. Den ena parten i motsatsen mÃ¥ste existera för att även den andra skall kunna göra det. Inom oss bor bÃ¥de gammal och ung. Det är den förstnämnda som senare “taigt över”.

Men det finns även en till dimension i Herakleitos filosofi:
Om du skall tolka verkligheten, och förstÃ¥ de tecken som existerar i den är det viktigt att du först “känner dig själv“. Att du rannsakar, vänder dina tankar inÃ¥t och upptäcker ditt sanna jag.
Om du gör detta kan du finna logos, vilken är den rätta sanningen både för dig själv och världen omkring dig. Denna logos finns inom oss, i vårt förstånd, och är vad som förenar dig med andra människor. Vad som skiljer människorna däremot är intrycken, de olika sätt vi uppfattar världen på beroende på den situation, eller det perspektiv vi befinner oss i. Det gäller att hitta förnuftet, bakom dessa intryck.

Elden är för Herakleitos även symbol för logos.