Aberatism

Sokrates (c:a 470 - 399 f. kr.) hade nya frågor och perspektiv. Som jag tidigare nämnt är det vanligt att man kallar naturfilosoferna försokratiker. Anledningen är att fokusen flyttades från naturen till människan och sådant som rörde dess värld. Det var moraliska frågor och funderingar kring vad som utgjorde en god människa vilka sattes främst.

Det finns de som räknar in Sokrates till sofisterna. Och likt sofisterna vandrade han omkring på Atens gator och diskuterade med folk. Men det finns skillnader. Han tog inte betalt för undervisningen. Dessutom så tyckte han mycket illa om retoriken. Samtalet är någonting annat. Och Sokrates samtalade med folk. Han kallade sin metod för maievtik, barnmorskekonst, då människor hjälps till tänkande, till den inre visheten.
Människan skall känna sig själv. När Sokrates hjälper de han samtalar med att upptäcka sin vishet sÃ¥ “förlöser han människans inre kunskaper”.

Det finns en objektiv sanning. Sokrates låter de debatterande samla in exempel på vad de är överens om angående vad de diskuterar. Sedan får de resonera sig fram till vad som är gemensamt för dessa. Resultatet är, om inte svaret, så dess natur, idé och form.

Dygd är ingenting som existerar av naturen utan en form av insikt.
Sokrates ville finna en dygd, arete, som fungerade för alla människor och menade att detta var kunskap (om det goda, det som är till nytta). Moralisk brist är en följd av okunnighet och det är därför viktigt att det ständigt för samtal om grunderna för ett rättfärdigt liv.

En person som har dygd (Sokrates likställer här dygd med kunskap) kan inte handla på ett felaktigt sätt i de olika situationer denne hamnar i. Dygden genomsyrar hela personens karraktär. Om någon som säger sig funnit dygden, kunskapen, ändå handlar fel så får denne söka igen. Han har inte funnit dygden, det är bara som han tror.

En dygdig människa har inte enbart insikt om vad som är dygd, utan denne måste också handla dygdigt i praktiken. Om du inte använder kunskapen är den inte fullständig. Då är det inte någon mening i att du tar den till dig. Sokrates gör ingen skillnad mellan att veta och verka. Dygden genomsyrar, som sagt, hela personens karraktär.
För att nå en sådan kunskap måste vi känna vårt inre. Vår själ. Vår psyche.

Sokrates sÃ¥g inte sig själv som vis. Endast som en “förlösare” och en sökare av vishet. Han var känd pÃ¥ Atens gator och att han fortfarande är känd idag kanske beror pÃ¥ den “kult” han lyckades fÃ¥ om sig.

Sokrates drogs inför rätta där han anklagades för att ha förnekat gudarna och förlett ungdomen. Efter ett berömt försvarstal, som finns beskrivet i Platons dialog Faidon, dömdes han till döden.
Möjligen berodde straffet på att ha även ifrågasatt den politiska ledningen och kritiserat den atenska demokratin.

Han fick möjligheten att gå fri om han tog tillbaka det han sagt, men valde att stå för sina ord och tömde själv giftbägaren. Därmed blev han en sorts martyr för det fria ordet.

När Sokrates dog hade han en stor skara hängivna lärljungar.