Aberatism

Platon är tveklöst en av de mest betydande och inflytelserika filosoferna i den västerländska historien. Han uppges till och med ha skapat ordet philosophia vilket betyder “kärlek till vishet”.

Platon levde 427-347 f.kr och tillhörde den atenska aristokratin. Han var främst rationalist och dualist. Synen på samhället var klart elitistisk. Filosoferna, de som visste bäst, skulle styra.

Som lärljunge till Sokrates pÃ¥verkades han kraftigt av dennes tankar. Ett hus köptes i Aten där det frÃ¥n början var tänkt att filosofiska diskussioner skulle äga rum. SÃ¥ smÃ¥ningom utvecklades detta dock mer och mer till en skola dit lärare kom och undervisade i olika ämnen. Efter platsen huset var beläget pÃ¥ fick den namnet “Akademin”. Detta var en skola för aristokratin. En skola som skulle utbilda samhällets elit.

En del idehistoriker brukar kronologiskt urskilja tre faser i Platons författarskap vilket det finns de som ställer sig kritiskt till. För enkelhetens skull väljer dock jag att beskriva hans tankar som om de ingick i tre olika faser. Det underlättar något och det känns som man behöver indelningen för att få en överblick.

Fas 1 är helt förtrogen Sokrates och de moraliska frågor denne gav sig i kast med. Fas 2 distansierar sig från Sokrates och ställer mer metafysiska och politiska frågor. Här kommer han med idéer om hur idealstaten skall se ut. Faidon, Gästabudet och Staten skrivs. I fas 3 är Platon mer självkritisk. Han ger sig i kast med matematiska och naturvetenskapliga problem. I denna fas skrivs Timaios, vilken är en sorts förklaring av världsaltet och dess uppkomst.

Det är där jag börjar, i Timaios och fas tre, för att få en helhet över hans tänkande.

I Timaios skapar Demiurgen (kan översättas med hantverkaren eller byggmästaren) världen. Den är en avbild av “den eviga världen” eller de “eviga idéerna” vilka är sanningen. Före denna skapelse rÃ¥dde ursprungsmaterian i kaos.

Med den eviga världen som förebild och ritning försökte han så gott det gick att återskapa denna - med ursprungsmaterian som byggmaterial. Resultatet blir kosmos, vilket är ett levande väsen. Kosmos har formen av ett klot och den enda rörelse som passar detta klot är den likformiga cirkelrörelsen. Då denna rörelse fortgår liknar det evigheten. Hela klotet omringas och genomsyras av en själ som går från dess mitt.
Materien har dock sina begränsningar. Därmed kan inte Demiurgen skapa exakt som han vill och därför är vår värld ofullkomlig.

Allting som sker i kosmos har en orsak. Ingenting uppstår av en slump. Detta hänger samman med att kosmos följer den verkliga världen. Allting har en genomtänkt funktion.

Platon är en av de filosofer som går i Parmenides fotspår. Om vi går tillbaks till förändringens problem, så är det hos Platon så att förändringen existerar. Men enbart i den materiella världen, sinnevärlden. Och detta för att den i sina begränsningar skall försöka efterlikna den verkliga världen. Idévärlden.

Idévärlden är dock evig och oföränderlig. Så likheterna med Parmenides är stora.

Platon är dualist och rationalist. Med dualism menas att det finns en idé och en sinnevärld - samtidigt. Med rationalism menas att vi får kunskap genom tänkandet.

Idévärlden är den verkliga världen. Vi kan nå denna absoluta sanning genom tänkandet. Den högsta form av tänkande är dialektik, vilket är ett tänkande helt frigjort från sinnevärld och bilder. Genom detta tänkande kan vi uppnå episteme, den rätta sanningen.

Allmänbegrepp, universalia, är namn på de idéer och begrepp som existerar i verkligheten.

“Har du nÃ¥gon gÃ¥ng haft en dröm som var sÃ¥ pass verklig att du var övertygad om att din dröm faktiskt var verklighet? Tänk om du inte kunde vakna ur den drömmen. Hur skulle du veta skillnaden mellan dröm och verklighet?”

OvanstÃ¥ende citat skulle kunna vara Platons beskrivning av den sinnevärld vi befinner oss i. Men det är det inte. Känner du igen orden? DÃ¥ kanske du har sett filmen “Matrix” där Morpheus ställer dessa frÃ¥gor till Neo.

Neo har levt i drömvärlden, Matrix - Platons sinnevärld- och sökt sanningen bakom denna. Sekunderna efter Morpheus ord hamnar Neo i den “verkliga världen” dÃ¥ han valt den röda tabletten. Den som visar honom sanningen.
Man skulle kunna se det som om både tabletten - och Morpheus själv - har den roll Sokrates såg sig själv ha, det vill säga maivetiken, den förlösande roll som leder till den verkliga kunskapen.

Platon själv gjorde en berömd liknelse om “människorna i grottan”. Där människorna som levde däri, med ögonen mot grottväggen hela sitt liv, fick en skev verklighetsuppfattning dÃ¥ de trodde att verklighetens människoformer var de skuggor som kastades mot väggen, av elden bakom dem. Likafullt att de förvrängda rösterna som ekade i grottan var de verkliga rösterna. Den sanna verkligheten, idévärlden, var som att kliva ur den grottan ut i “ljuset”.

En följd av Platons dualism och rationalism blev att han tyckte mycket illa om konsten. Denna var en avbild av en avbild, inte en avbild av en sanning. En säng är till exempel bara uttrycket för sin idé eller form och en efterbildning, mimesis, av denna form.
Ett konstverk av en säng blir således fel. En förvridning av idévärlden. Konsten leder bort från bildningen.

Samma syn verkar Platon även ha på sofisterna och på poesin. Ett undantag kan vara musiken, som på något sätt berör människan i själen.

Det verkar finnas ett undantag till. Om det är så att du har verklig kunskap och känner till hur felaktig och orättfärdig konsten är, ja, då får du också betrakta konst.

Innan vi lämnar Platon tänkte jag lite kort beskriva hans samhällssyn.

I Platons idealvärld är det aristokratin, “de bästa”, som styr. Denna värld är klassinriktad, där var klass uppfyller sin dygd. Filosoferna, ledarna, är de som sitter allra högst upp. Deras dygd är vishet. Under filosoferna finns “krigarna” vilkas dygd är mod. Tillsammans utgör filosoferna och krigarna väktarklassen. I väktarklassen är egenintresset bannlyst. Allting är gemensamt. Man lever, bor och äter tillsammans.
Under väktarklasserna finns näringsidkarna, vars dygd är “mÃ¥ttfullhet”. Klasserna är strikt skilda, men skall leva i harmini med varandra. En sÃ¥dan stat, där alla klasser uppfyller sin dygd, är en rättrÃ¥dig stat. Ett idealsamhälle.

Allting i detta samhälle är öppet, offentligt. Dvs den strikta uppdelning mellan offentlig och privat sfär ( hemmet, vilket var den enda sfär kvinnan hade tillträde till) det sätt man levde på i antikens Grekland, löstes upp. Åtminstone i väktarklasserna. Intressant är att även kvinnor kunde tillhöra filosoferna. Platon ansåg helt enkelt könet, den fysiska formen, var oviktig i den mån; huvudsaken var att filosoferna hade nått visheten och kände till sanningen. Det kunde även kvinnor göra. Denna kvinnosyn var mycket ovanlig i de årens Grekland. Kvinnan var allmänt sedd som lägre stående och förvisad till hemmet. Hon var helt förnekad det offentliga livet, till exempel undervisning och att rösta.

Att uppta kvinnorna bland väktarna banade även väg för en sorts reproduktion i de egna klasserna. SÃ¥ledes fick dessa hela tiden de rätta och de “bästa”( bäst anpassade) barnen.