Aberatism

Aristoteles (384-322 f.kr) föddes i en stad mot gränsen till Makedonien. Som 17-åring kom han till Platons akademi i Aten där han utvecklades från lärljunge till lärare.
Då han lämnade akademin, vid Platons död, hade han varit där i 20 år.

Därefter kom han sedan att tillsammans med andra av Platons lärljungar bedriva undervisning i Mindre Asien.

År 336 f.kr tog Alexandrer över tronföljden i Makedonien. Aristoteles återvände då till Aten och grundade en egen skola, Lykeion. Marken var köpt av makedonska intressen i den Atenska staten.
Innan återvändandet till Aten hade Aristoteles varit lärare åt just Alexander den store.

Lykeion kom att bli en större skola än Akademin. Och med en långt mycket bredare inriktning.
Från hela den värld Alexander lade under sig och grekiska kolonier grundades skickade styrelsemännen och härförarna sina söner till Lykeion. Aristoteles hade således fått gott rykte genom sin elevs framgångar.

Aristoteles är långt mer empirist än sin lärare. Han tror inte helt på en idévärld. Erfarenheten är viktig och undersöker man någonting vetenskapligt måste man ibland pröva sig fram. Det fungerar inte alltid att enbart tänka sig fram till sanning.

Han överger inte idévärlden helt. Däremot har han ett annat synsätt, någonstans mellan Demokritos och Platon. Sanningen finns på något sätt både i idévärlden och den materiella.

Aristoteles utgångspunkt är någonting han kallar form och materia(ämne).
Formen är tingets väsen. Materian är det som tinget utgör eller är skapat av.

Form och materia hör - med ett undantag - alltid ihop. Formen är dock alltid överordnad materian.

Han blandar även in förändringen i direkt anknytning till form/materia.

När någonting antagit sin form har det aktualiserats. Tinget har blivit vad det kan bli.

Hos den rena materian däremot, finns ingen form. Där finns bara en strävan, en möjlighet potentialitet att bli någonting.

Som exempel kan man ta ett färdigsnickrat bord av trä. Det har nu sin form och har därmed nåt sin auktualitet, men så länge bordet bara var ett antal träbitar - materian - och kanske en idé hos snickaren så hade det bara potentialiteten av ett bord.

Men detta är mer än bara en beskrivning av förhållandet mellan form och materia. Det är även en beskrivning av förändringen.

Förändringen är en process där någonting aktualiseras.

Exemplet jag tog är en påtvingad förändring. Ett verk av en människa. Men det spelar ingen roll. Förändringen finns nämligen även i naturen.
Människor, djur, växter, berg och jord förändras ständigt. Ekollonet förändras till ek (potentialiteten i ekollonet är eken). Fröet förvandlas till blomma (fröets potentialitet är blomman).

När tinget så småningom har aktualiserats är det framme vid sitt ändamål. Sitt telos.

Vad gäller levande ting - växter, djur och människor - vilka alla själva har en förmåga till rörelse eller förändring så finns det där någonting mer. Dessa har en själ, psyche.

Människans rationella själ, dess förnuft, förmågan att tänka och argumentera, ger henne dess form, dess väsen och identitet.
I en hierarkiordning hamnar djuren under människan. De har också en själ, men endast en sensorisk sådan. De kan känna, reagera, se och röra sig men de saknar den rationella förmåga människan har.
Under djuren står växterna, vilkas själ endast har en vegetativ förmåga.

Längst ner i hierarkin finns ren materia, som därmed inte har någon form alls. Denna är därför också ren potentialitet.
I den andra änden av hierarkin, högst upp, finns det enda som står ovanför människan: Gud.

Gud är motsatsen till ren materia. Gud är ren form. Och därmed ocksÃ¥ ren aktualitet och helt utanför materiell existens. Ren form är oföränderlig, alla möjligheter är hos denne aktualiserade. Guds “liv” är evigt eftersom “intellektets aktualitet är liv” och denne är ren aktualitet.

I varje form av förändring finns det fyra betingelser som styr denna:

- Den materiella
- Den formella
- Den verkställande
- Den teleologiska

Anta att du varit på IKEA och köpt bokhyllan Billy (eller valfri ihopsättbar möbel). Du kommer hem och skall sätta ihop den. Delarna till denna bokhylla, dvs skivor, skruvar etc. tillhör den materiella betingelsen.

För att få ihop denna möbel behöver du även en ritning, en form, att gå efter. Detta är den formella betingelsen.

För det tredje behövs det någon kraft som sätter ihop de olika delarna. I det här fallet är de den fysiska ansträngning du gör. Detta är den verkställande delen.

Den sista orsaken är anledningen till att hela processen börjat. Du kanske länge har önskat denna bokhylla och vetat exakt var i rummet den skall placeras. Det kanske var ett impulsköp? Detta är den fjärde, den teleologiska (av telos), ändamålsenliga betingelsen och den närmsta förklaring till den process som utgör att sätta ihop bokhyllan billy.

Dessa fyra orsaker ingår i varje utvecklingsprocess - inte enbart de som beror på människan.

De ting som existerar i naturen har sitt ändamål inom sig. Vetenskapens kanske viktigaste uppgift är att förklara dessa ändamål. Det kan den göra genom att studera form och funktion. Därmed är vetenskapen en abstrationsprocess.

För Aristoteles var det viktigt att skilja mellan olika vetenskaper och metoder. Man kan inte använda generella regler. Varje område studeras och analyseras bäst kring de metoder och kunskapsformer som rör just detta område.

Själv delade han upp tre vetenskapsområden:

Fysik, matematik och teologi (Aristoteles använde ordet metafysik).

Även filosofin delade han på. I en teoretisk och en praktisk del.

Filosofin blev nu mycket mer inriktad på frågan om det goda livet. Hur lever man ett gott liv?

Hos Aristoteles hänger frÃ¥gan om det goda livet ihop med frÃ¥gan om den goda dygden, areté. Människan bör sträva efter förnuft och moral och för att leva dygdigt liv räcker det inte enbart med tänkande utan man mÃ¥ste även handla gott. Man bör även “följa medelvägen” i livet och inte gÃ¥ till över eller underdrift.
Detta varierar dock från person till person. Medelvägen måste bestämmas fritt och från fall till fall.

Gud kallas “den orörde röraren” och är den som styr himlakropparna i perfekta banor. Värden utanför mÃ¥nens sfär är annorlunda än den jordiska. Där är allt evigt. Himlakropparnas materia, eter, finns inte pÃ¥ jorden.

Detta är det femte elementet (qvinta essentia, ett uttryck från medeltidens skoastiker).

Aristoteles dog 322 f.kr. Då hade han flytt Aten av rädsla för den anti-Makedoniska stämning som där rådde efter Alexander den Stores död ett par månader tidigare.

Likt Platon har Aristoteles starkt påverkat västeuropas idéhistoria.